Marley and me

Jag tog med mig Lina och kollade in en ny film på bio som heter Marley och jag. Kritiken har väl inte varit sådär lysande men vi bestämde oss ändå för att ge den en chans. Jag skrattade så tårarna sprutade vissa studer och andra var jag nära att börja gråta när det blev sorgligt. Då gråter jag väldigt sällan till filmer. Inte ens när Leo dör i slutet på Titanic liksom. Tänk vad en liten vovve kan ställa till med!



Efter filmen hände något lite scary. Jag hade sagt hej då till Lina och gick förbi ett gäng killar som stog och rökte på en gata utanför Lottas bara ett kvarter från mig. När jag gått förbi ropar en av dom efter mig och typ "Säfwenberg? Visst heter du Säfwenberg?"... Nu heter jag ju det och det hela slutade med att vi stog i tio minuter och försökte reda ut hur vi känner varandra utan att lyckas. Så om någon vet hur jag känner en Magnus Holmgren som gått bygg på Polhem och är född -87 så får ni gärna höra av er. Jag hatar att inte känna igen folk. Speciellt när jag inte har en aning om vilka det är och dom på något sätt känner igen mig. Men han var rätt söt och trevlig så den här gången gjorde det inte så mycket!



Glöm inte ställa om klockan nu! En timme fram ska den så don´t be late tomorrow!