No one understands me quite like you do

Inatt drog då mamma och pappa till Mallis. Nejdå, jag är inte avis. Inte alls...

Jag har fortsatt att repetera avtalsrätt för fulla muggar. Tog en sväng i skogen med Eddi också. Det första som händer är att han hittar en övergiven kebab med pommes som han smakade på före jag kunde rycka in och styra upp situationen. Jag förstår inte grejen med att folk slänger mat i skogen! Tro mig, vilda djur äter inte kebab eller korvstroganoff. Men det gör våra hundar. Där vi går är det verkligen skogen, mitt ute i ingenstans och det är sällan man stöter på någon annan människa. Om man gör det så är det andra hundägare. Så snälla. Släng maten i en soptunna istället så blir vårt liv lite enklare. För jag har annat att göra än att torka hundspyor.

Dagens var att Susanna slog en pling och meddelade att min kamera hade kommit! Jag hoppade in i bilen och åkte ut för att hämta hem min nya leksak. Har inte riktigt fått tillfälle att prova vad den går för än men det kommer! Åkte hem med ett sånt där fånigt smile över hela ansiktet och kände mig precis som ungarna på gatan som stolt vinglade fram på sina nya cyklar. Det sägs så fint att lycka inte kan köpas för pengar, men det är helt klart att det underlättar en smula.