Mobilberoende

Jag kan verkligen inte få nog av det här härliga vädret! Underbart var ordet!

Funderade lite på min nära-döden-upplevelse igår med mobilen. Jag kände på en gång när den inte fanns i fickan att paniken steg. När jag sen inte hittade den i väskan heller var jag inte alls okej kan jag meddela. Vi sprang tillbaka och allt slutade ju lyckligt till slut, tack och lov. Men jag började ändå fundera lite över dagens teknik i allmänhet och mobiler i synnerhet. Jag fick min första mobil när jag var 11 år gammal. Kommer ihåg det som igår faktiskt. Vi hade varit på slalomläger i Sälen och när vi skulle hem var det snökaos hemma i Gävle med 3 meter snö. Vi var 11-12 år gamla och hade med oss Mia och Jonas på typ 23 och 25 som ledare. Dom hade varsin mobil men hade knappt något batteri kvar och vi var ju tvungna att ringa alla våra föräldrar och berätta att vi levde. Vi åkte i vilket fall in på varenda mack och hittade till slut en laddare man kunde ha i bilen. Efter detta äventyr fick vi snabbt en mobil allihopa av våra föräldrar. Min första var en stor sak av typen "tegelsten". Den har blivit utbytt några gånger under årens lopp till en mer modern sak. Idag har jag en Sony Ericsson S500i och den funkar bra för det mesta. Idag går jag inte många meter utan den och använder den som kalender, väckarklocka och allt möjligt. Ser den också till viss del som säkerhetsgrej för den är väldigt bra att ha om det skulle hända något när man är ute med häst eller hund i skogen tex. Tror dom flesta känner igen det där. Måste bara säga att det inte är själva mobilen jag skulle sakna om jag skulle bli av med den utan mer alla nummer som skulle bli svåra att få tag på igen och vissa roliga sms man har fått. Sen det krångliga med att ringa och spärra, beställa nytt sim-kort och fixa en ny mobil. Kan bara konstatera att mobilen idag är en del av mitt liv och jag skulle ha väldigt svårt att tänka mig ett liv utan den.